Jag sitter här hemma och har svårt att andas och gråter hela tiden.
Snart orkar jag inge mer käns som jag ska bryta ihop helt!

Hela kroppen skakar jag ska inte tala om vad som går runt i huvudet på mig.
Just nu klarar jag inte av att vara själv men är tvungen.

Har tryck över bröstet och känner hur ångesten kommer över mig!
Jag känner mig patetisk och helt värdelös.
Jag känner hatet till mig själv och önskan om att inte vara jag.
Jag känner hur äklig jag är och avsyn mot mog själv blir bara större och större.
Fick jag som jag vill skulle aldrig detta ha hänt.
Hadde jag i mina yngredagar varit modigare hadde detta aldrig hänt.
Nu har jag kommit in för mycket i livet och vet bättre.

Men smärtan är större en förut och hatet är enu mer!!
Jag är så äklad av mig själv att jag vill bara spy.
Ibland undrar jag om värden skulle vara bätter om vissa saker hände.
Om det skulle vara bättre inte bara för mig utan för andra oxo?

Tårarna slutar aldrig rina och andetagen blir tyngre och tyngre.
Jag börjar käna lite panik och vet inte vad jag ska göra.

Livet är inte rettvist det vet alla.
Och alla tar livet på sit eget vis.
Vissa är starka och andra svaga.

Just nu känner jag mig så svag, så klen och absolut inte i sinnesro.
Jag hittar inte glädjen.
Hittar inte meningen med livet.

Känner mig så endsam.
Vännerna är för långt borta.
Och just nu känner jag ingen glädje att ha vänner.
Känns som det är inte meningen att ha vänner för man kan göra dom så ledsna.
Man vill inte såra.

Och om jag inte kan känna nån glädje i mig själv eller andra vad är meningen då?

Just nu känner jag ingen glädje i hundarna eller jimmy.
Dom känns bara som en vägg.
En vägg som jag bara kommer slå sönder och förstöra!
Nått som igentligen bör vara uppe men som rasar samman när jag går förbi.

Min bärande vägg käns som om den försvunit och jag klara inte att bygga upp den igen.
Allt känns för tungt för mig.